från 90 kg till 56 kg på 5 månader . Min osunda relation till mig själv.

Memories Permalink2
jag började min träningsresa för snart 5 år sedan.
Jag hade börjat läsa på JB (restaurangutbildning). Tidigt under utbildningen märkte jag att man stod upp och gick inprincip hela dagarna. Jag började få ont i ben och rygg, jag orkade liksom inte hålla samma tempo som alla andra.
Jag bestämde mig för att börja träna ( Många började ifrågasätta varför jag började träna men ska man se sanningen i vitögat så vägde jag nästan 90kg och jag kände hur min kropp inte orkade).

Så sagt och gjort skaffade jag mig ett gymkort på actic . Gav mig tusan på att jag skulle få en mycket bättre hållning, starkare rygg och ben så att jag skulle orka med.
Jag började träna 2 gånger i veckan , till att börja med. Märkte hur detta gick jäkligt bra och började se skillnad på vågen, hur jag sakta började tappa kilo efter kilo. Då bestämde jag mig för att öka på passen, mellan 3-4 gånger i veckan istället och började minska på matintaget..

Jag såg resultat väldigt fort. Sen gav det ju inte mindre vatten på kvarnen att folk i min omgivning sa hur fin jag hade blivit.
Det började växa som ogräs i mitt huvud. Jag skulle dra ner ännu mer på maten, träna ännu mer.

Så, när jag började träna vägde jag nästan 90 kilo , tror det kan ha varit 88-89kg. Sen efter 5 månader, 5 MÅNADER, vägde jag 56kg. Förstår ni vilken jäkla skillnad!
Ingen positiv skillnad någonstans. Jag mådde så himla dåligt.

Jag hängde inte med i huvudet, jag hade ingen energi, ork, frös hela tiden. Fick jättedålig kvalité på mitt hår.


Någonstans var jag tvungen att kliva ur mig själv och ta en lång titt på mig själv. Jag visste hela tiden att jag inte mådde bra, men den elaka , dominanta rösten i mitt huvud sa till mig hur fin jag var. Att det var snyggt att se mer konturer av benen som började synas. Helt jävla sjukt!
Men som sagt, någonstans klev jag ur mig själv och jag tror det var i samband med att våran katt Lusse blev påkörd. Jag blev så himla ledsen och nedstämd. Det var då jag sakta började inse vad som var viktigt i livet, och det jag höll på med var bara sjukt! Varför gör jag deta mot mig själv? Sjukt osunt!

Jag bestämde mig där och då för att hitta tillbaka till mig själv.
Den resan har inte varit lätt det kan jag säga. Dom där hjärnspökerna man hade då var hemska! Man får försöka tysta ned dom och tillslut stänga igen den dörren.

Idag kan jag , med handen på hjärtat säga att jag har en sund relation till min träning och till min mat. Jag äter det jag vill , när jag vill, och jag tränar när jag vill. Varför ska man inte få unna sig en pizza om du är sjukt sugen på pizza? Eller en god glass en varm sommardag eller ett glas rött med sina bästa vänner?
Eller vill du ha en sallad, så ta en sallad!
Idag har min motion blivit en vardagssak. Jag ser inget måste i det utan det är min kropp som själv vill ha den. Det är inte mitt huvud som säger till att nu du Jessica, har du suttit still alldeles för mycket, är det inte dags att du rör dig lite? Utan idag är det min kropp som har så mycket energi som den vill lägga av någonstans.

Jag ångrar inte att jag började gymma. Men jag ångrar däremot att det blev en sån hets runt om det.

Jag vet att idag , med sociala medier och allt så är det en sån hets med träning, äta nyttigt, man läser på facebook vad andra gör och känner sig dålig för att man själv inte hittar på något.
Sluta upp med det! Stäng av datorn, mobilen, surfplattan istället och lyssna på dig själv. Vad du vill göra och inte göra. 

Jag skäms inte för att ta upp detta, jag tycker att det är ett viktigt ämne!

Detta är jag, innan jag börjar med min träning.

 Efter att jag har rasat alla mina kilon. Här mådde jag inte bra. Men det visade, eller sa jag aldrig om någon frågade.


 Idag, har jag hittat dit jag ska vara. Jag mår bra, är hälsosam , på ett friskt sätt!
Frågar någon hur du mår, berätta då hur du mår. Det gjorde inte jag och det ångrar jag idag. Men idag däremot kan jag prata om det.
 
 

Mitt hemliga smultronställe

Memories Permalink0
Har ni något smultronställe? Någon plats där ert hjärta längtar lite extra till?
Det har jag. Den plats som är mitt smultronställe, det kanske jag till och med inte avslöjar här. För då är det ju inte längre min hemlighet. 
Men i alla fall , i mitt smultronställe står tiden alltid stilla. När jag går där är det som jag kan vrida tillbaka 5 år och fortfarande vara på samma ställe där allt ser likadant ut. Jag känner alla känslor jag har någonsin känt där, de slår ut igen, blommar på nytt. Där kan jag ta ett nytt andetag och bara starta om, ladda batterierna
Att sitta där, se alla höstens fallande färgade blad , ta ett djupt andetag, känna den svala kylan sprida sig i lungorna , i magen. Man känner hur luften går in i en, renar en.
På mitt smultronställe kan ingen hitta mig. Där är jag , gömd under löven, gömd från verkligheten, gömd. Där dömmer ingen mig, ingen ser mig, där kan jag vara vem jag vill. 

För någon annan kanske detta bara är en vanlig plats på jorden, men för mig är det en av mina speciella platser.
Visst är det lustigt egentligen, hur man på något sätt binder sig till en plats? Hur man kan förknippa känslor och minnen med just den platsen?
Jag tror jag har mitt smultronställe just där för där blev jag den jag är. De stora stegen i mitt liv de tog jag där. Kanske inte just där, men om det hade hänt något, roligt, eller tråkigt så drog jag mig alltid dit. Så just när jag är på mitt smultronställe så upplever jag allt. Det roliga, det tråkiga, min vardag som jag hade då. Även när jag var där idag så kommer jag säkert se tillbaka på just den stunden idag fast om några år.

Kommer att tänka på en låttext av Melissa Horn som passar in:

"-Här blev jag den jag är, 
Här kommer jag förbli,
Här har jag längtat bort,
Här har jag känt mig fri.






i mitt huvud.

Memories Permalink0
Ibland blir jag skärrad när jag tänker på mig själv. Jag har låtit det gå för långt ibland. Eller väldigt mycket om man tänker tillbaka till förra året. Gick ju ner drastiskt i vikt på grund av att jag började träna. Men tillslut blev jag besatt av att veta hur mycket kalorier jag fick i mig varje dag.
Ville inte mer bli tjock!
Detta lät jag totalt falla överbord. Jag slutade inprincip äta, nästintill. Mina matvanor var helt uppochned och jag fortsatte rasa i vikt. Som tur var behövde jag inte söka hjälp för detta. Jag tog mig ur det helt själv.
När man sjunker nedåt 55 kg och är ca 170 i längd. Så blir det bara fel! Nu väger jag lite mer, äter vad jag vill, tränar regelbundet. Maten är A och O för att man ska må bra, det var väl det jag märkte då.

Har pratat med vissa om detta. Att jag var "sjuk" på väg mot anorexia hållet. Vissa nekar det, men jag vet själv vilka tankar jag hade, jag vet själv hur jag mådde.
Det är lite tungt att skriva om det och samtidigt skönt att skriva av sig.

Jag är jättenöjd över hur jag ser ut nu. Jag är nöjd över vad jag åstakommit med min träning. Jag är missnöjd över hur jag tänkte då - nöjd över hur jag tänker nu.
Mitt sunda förnuft är det jag har. Man ska inte blicka bakåt i backspegeln utan se framåt mot vägen man ska bestiga.

Till top