från 90 kg till 56 kg på 5 månader . Min osunda relation till mig själv.

Memories Permalink2
jag började min träningsresa för snart 5 år sedan.
Jag hade börjat läsa på JB (restaurangutbildning). Tidigt under utbildningen märkte jag att man stod upp och gick inprincip hela dagarna. Jag började få ont i ben och rygg, jag orkade liksom inte hålla samma tempo som alla andra.
Jag bestämde mig för att börja träna ( Många började ifrågasätta varför jag började träna men ska man se sanningen i vitögat så vägde jag nästan 90kg och jag kände hur min kropp inte orkade).

Så sagt och gjort skaffade jag mig ett gymkort på actic . Gav mig tusan på att jag skulle få en mycket bättre hållning, starkare rygg och ben så att jag skulle orka med.
Jag började träna 2 gånger i veckan , till att börja med. Märkte hur detta gick jäkligt bra och började se skillnad på vågen, hur jag sakta började tappa kilo efter kilo. Då bestämde jag mig för att öka på passen, mellan 3-4 gånger i veckan istället och började minska på matintaget..

Jag såg resultat väldigt fort. Sen gav det ju inte mindre vatten på kvarnen att folk i min omgivning sa hur fin jag hade blivit.
Det började växa som ogräs i mitt huvud. Jag skulle dra ner ännu mer på maten, träna ännu mer.

Så, när jag började träna vägde jag nästan 90 kilo , tror det kan ha varit 88-89kg. Sen efter 5 månader, 5 MÅNADER, vägde jag 56kg. Förstår ni vilken jäkla skillnad!
Ingen positiv skillnad någonstans. Jag mådde så himla dåligt.

Jag hängde inte med i huvudet, jag hade ingen energi, ork, frös hela tiden. Fick jättedålig kvalité på mitt hår.


Någonstans var jag tvungen att kliva ur mig själv och ta en lång titt på mig själv. Jag visste hela tiden att jag inte mådde bra, men den elaka , dominanta rösten i mitt huvud sa till mig hur fin jag var. Att det var snyggt att se mer konturer av benen som började synas. Helt jävla sjukt!
Men som sagt, någonstans klev jag ur mig själv och jag tror det var i samband med att våran katt Lusse blev påkörd. Jag blev så himla ledsen och nedstämd. Det var då jag sakta började inse vad som var viktigt i livet, och det jag höll på med var bara sjukt! Varför gör jag deta mot mig själv? Sjukt osunt!

Jag bestämde mig där och då för att hitta tillbaka till mig själv.
Den resan har inte varit lätt det kan jag säga. Dom där hjärnspökerna man hade då var hemska! Man får försöka tysta ned dom och tillslut stänga igen den dörren.

Idag kan jag , med handen på hjärtat säga att jag har en sund relation till min träning och till min mat. Jag äter det jag vill , när jag vill, och jag tränar när jag vill. Varför ska man inte få unna sig en pizza om du är sjukt sugen på pizza? Eller en god glass en varm sommardag eller ett glas rött med sina bästa vänner?
Eller vill du ha en sallad, så ta en sallad!
Idag har min motion blivit en vardagssak. Jag ser inget måste i det utan det är min kropp som själv vill ha den. Det är inte mitt huvud som säger till att nu du Jessica, har du suttit still alldeles för mycket, är det inte dags att du rör dig lite? Utan idag är det min kropp som har så mycket energi som den vill lägga av någonstans.

Jag ångrar inte att jag började gymma. Men jag ångrar däremot att det blev en sån hets runt om det.

Jag vet att idag , med sociala medier och allt så är det en sån hets med träning, äta nyttigt, man läser på facebook vad andra gör och känner sig dålig för att man själv inte hittar på något.
Sluta upp med det! Stäng av datorn, mobilen, surfplattan istället och lyssna på dig själv. Vad du vill göra och inte göra. 

Jag skäms inte för att ta upp detta, jag tycker att det är ett viktigt ämne!

Detta är jag, innan jag börjar med min träning.

 Efter att jag har rasat alla mina kilon. Här mådde jag inte bra. Men det visade, eller sa jag aldrig om någon frågade.


 Idag, har jag hittat dit jag ska vara. Jag mår bra, är hälsosam , på ett friskt sätt!
Frågar någon hur du mår, berätta då hur du mår. Det gjorde inte jag och det ångrar jag idag. Men idag däremot kan jag prata om det.
 
 
Till top