Ibland känns det som att jag springer, springer och springer. Hur mycket jag än springer så ser jag aldrig det där jävla målet. Vart är mitt mål? Ser ni inte mina framfötter och att jag försöker? Hej här är jag? Gillar ni inte det ni ser ? Fan vill ni inte se framfötterna eller ska jag vara tvungen att ta av mig alla kläder för att bli sedd?
Ibland känns allting så himla motigt. Det är det just nu. Det där målet ni vet, det där målet som aldrig kommer fram.
Jag försöker dra mitt strå till stacken , men det där jävla strået kommer aldrig fram. Det är som att hitta en nål i en höstack. Jag är avundsjuk på dem som redan har hittat sin nål medans jag slänger stora famnar med hö runt om mig för att hitta nålen.
Jag kanske borde testa att leta långsamt " att skynda långsamt " men det är absolut lättare sagt än gjort.
Jag försöker intala mig själv att det kanske är lika bra att starta på en ny kula och ett nytt kapitel. Men hur ? Det är inte heller så himla lätt.

Ibland kan jag sakna stunderna när man var liten. Det ända som betydde var att man hade sina syskon, sin familj, sina vänner och att man fick gå i skolan och efter skolan bara leka och umgås. Pengar var aldrig ett problem och pengar fanns inte ens på kartan! Det viktigaste var väl att få sin veckopeng eller sitt lördagsgodis sen var allt frid och fröjd, alla nöjda och glada!
Men hade jag kunnat prata med mig själv i dåtid hade jag bett mig själv att absolut skynda långsamt och ta vara på varenda dag för en dag kommer du att inse att allt är över och att allt är borta.
Fan vad deppig jag låter, men jag känner att jag verkligen behöver skriva av mig. Jag skiter i vem som läser eller om ni inte fattar vad jag skriver eller vad ni tycker. Ibland är det bara skönt att få ventilera massor av tankar som snurrar runt i huvudet på en.
Jag menar, jag är 23 nu. Visst, 23 är ingen ålder, men det finns många i min ålder som har allting under kontroll, och här sitter jag. Här sitter jag , Här sitter jag. Ibland känns det som att jag visst har gjort mycket men vissa stunder så känns det som att jag bara står och trampar att jag går samma stig om och om igen. Ju mer jag går desto mer sjunker jag ner i marken. Vad finns kvar sen, nu ser jag knappast över kanten.

Givetvis är jag jätteglad över det jag har. Jag älskar min familj, jag har min älskade Henric hos miig. Jag har mina oerhört fina och mysiga katter Missäy och Damsgaard. Dem skulle jag inte byta ut mot något i hela världen- Dom har funnits där så mycket för mig när jag har behövt!
Henric är min klippa och mitt ljus i livet. Jag skulle aldrig kunna lev utan honom. Han är mitt syre. Han har stöttat mig i allt som jag har gjort. Tänk att jag har snart känt honom i 10 år och till våren har vi varit tillsammans i 7 år! Han är min första riktiga kärlek. Han tog mitt hjärta när jag var tretton och det har han behållt sedan dess. Jag älskar honom! Punkt ! <3

Jag är en sån person som inte kan bli knuffad, jag är en som måste se min stig, hitta fram och pröva. Jag lär mig om stigen är fel, då vänder jag, går tillbaka och väljer en annan. Tillslut kommer jag att hitta min glänta, mitt ljus, min speciella äng och när jag väl har kommit dit då kommer jag stanna där!