Ibland blir jag skärrad när jag tänker på mig själv. Jag har låtit det gå för långt ibland. Eller väldigt mycket om man tänker tillbaka till förra året. Gick ju ner drastiskt i vikt på grund av att jag började träna. Men tillslut blev jag besatt av att veta hur mycket kalorier jag fick i mig varje dag.
Ville inte mer bli tjock!

Detta lät jag totalt falla överbord. Jag slutade inprincip äta, nästintill. Mina matvanor var helt uppochned och jag fortsatte rasa i vikt. Som tur var behövde jag inte söka hjälp för detta. Jag tog mig ur det helt själv.

När man sjunker nedåt 55 kg och är ca 170 i längd. Så blir det bara fel! Nu väger jag lite mer, äter vad jag vill, tränar regelbundet. Maten är A och O för att man ska må bra, det var väl det jag märkte då.

Har pratat med vissa om detta. Att jag var "sjuk" på väg mot anorexia hållet. Vissa nekar det, men jag vet själv vilka tankar jag hade, jag vet själv hur jag mådde.
Det är lite tungt att skriva om det och samtidigt skönt att skriva av sig.

Jag är jättenöjd över hur jag ser ut nu. Jag är nöjd över vad jag åstakommit med min träning. Jag är missnöjd över hur jag tänkte då - nöjd över hur jag tänker nu.
Mitt sunda förnuft är det jag har. Man ska inte blicka bakåt i backspegeln utan se framåt mot vägen man ska bestiga.